Det vardagliga och hur vi människor styrs av vanor är något som intresserar mig. Att vi tenderar att röra oss i samma mönster och på samma platser dag ut och dag in. Till slut har vi sett en plats så många gånger att vi inte längre reflekterar över hur den ser ut, den bara är. Normer skapas kring platser och vi anpassar oss efter det. Tunnelbanestationen är en av de platserna. Det är en plats i staden vi måste dela med varandra. Vissa spenderar några minuter om dagen där, andra stora delar av sin dag. De flesta rusar igenom utan att reflektera. Hur stor roll spelar dessa platser egentligen? Vad skulle hända om tunnelbanestationen en dag inte såg ut som det vi omedvetet förväntar oss att den ska göra? Min utopi handlar om hur ljus börjar sippra in i det annars mörka, att glömda rum öppnas upp och börjar användas. Platsen får nytt liv.