Art in the Public Realm

Art can be a place for exchanges and the production of knowledge, investigations and discoveries, conversations and statements, in-depth projects and research. All of this can be found in an art school and all of this will be following the students when they leave it.

To graduate from an art school in 2015 is to graduate in a time when Swedish art is somewhat staggering. In a town in Mid-Sweden, the head of the city’s art museum has been dismissed because the art exhibited there did not fulfil the requirements that parts of the board claim to want. The politicians are quiet. Other institutions in similar situations feel uneasy. Contemporary art does not have a given place in society. Politicians measure quality by the number of visitors and talk about museums “belonging to everybody”, but they do not want to see the connection between the questions which contemporary art poses and which it is occupied with, and the conception of what the audience wants.

We all have a responsibility in this, and in particular those of us who are in art schools. Those of us who work with art must let it be accessible and those who make decisions about it must be able to see that it is important, has a part in society and that it is produced by extremely competent people at all stages. We must be able to put words to that which is difficult to talk about in a way that can reach an audience, and that this audience can then use the place for discussion and reflection which art embodies and can provide.

Art in society is a place where the dissident, that which challenges the norm, that which displaces the expected and overturns our world view must be allowed to exist. It is also a place for the slow, the pensive and peripheral.

The investigative work artists conduct often does not have a clear address but instead circles the peripheries of established areas. This work is driven by a conviction that art can make a difference; that it can have an impact over time and that it is not quantifiable in any other terms or by any other measures than its own.

In such a climate it is even more important to have places such as art schools. These are not just places that produce artists. They are also centres of knowledge, questioning and critical thinking. An art school is not an isolated island but part of a system for places of art, and if one such place is threatened, another one will be as well.

The students who graduate from the Master’s Programme of Fine Arts this year all ask questions about how the world is constructed. How can a question be both incredibly personal and at the same time be of importance to the whole world? What is our place in this world and what voices can be heard? The world in this case is both global and local.
A systematisation and methodising of this world has kept people occupied for thousands of years. These systems are still in a precarious state and need to be constantly re-evaluated and questioned.

Several of the works exhibited at this year’s Degree Show at Konstfack are preoccupied with questioned to do with personal experiences and the relation with and experience of these systems.

A childhood memory of a river’s surface is activated by a story of a lost font hidden at the bottom of the river where the water surface works as a metaphor for the story and what has been collected beneath it. A journey on a forged train ticket creates a story parallel to the reality and takes the artist to places beyond the possible. The barely perceptible elements of image memories which are so vague that they almost dissolve, or sound frequencies that the ear cannot perceive, describe humans as an organism where time affects functions in the body.

The aesthetics of opposition and the challenge of making ourselves understood, as seen in burned-out cars, one of our time’s strongest expressions of the unorganised opposition, or in how a mysterious group, which could be a political association or a religious sect organises themselves, making statements and writing their own history. The transfer of values in materials and design is posed against a reverse colonialism, the desire to manifest a high culture by demonstrating one’s influence over another.

Living an unlimited life seen through an older relative and a feminist story told in a literal web of connections and a person’s possibility of participating in society on their own terms, told by a voice in the periphery of society. That which can be measured and constructed. Materials and constructions that are constructed by humans. Tools for how we perceive the miniscule and how extremely small things and phenomena relate to one another, via people’s relationship to time and spatialities and compositions of materials, to distances in the universe.

All of these are examples of the systems we have created for ourselves in order to understand and interpret the world. The world as a construction and as a place to live.

Thomas Elovsson, Senior lecturer in Fine Art

Konst i offentligheten

Konst kan vara en plats för kunskapsutbyten och kunskapsproduktion, undersökningar och upptäckter, samtal och uttalanden, fördjupningar och forskning. Allt detta finns på en konsthögskola och allt detta tar studenter med sig när de lämnar den.

Att gå ut en konstskola 2015 är att gå ut i en tid när konstsverige delvis vacklar. I en mellansvensk stad har chefen för stadens konstmuseum avsatts för att konsten som visas där inte uppfyller de önskemål som delar av styrelsen påstår sig vilja ha. Från politiker är det tyst. Andra institutioner i motsvarande situation känner sig oroliga. Samtidskonsten har inte en självklar position i samhället. Politiker räknar kvalitet i antal besökare, talar om museum som ska ”tillhöra alla”, men vill inte se sambandet mellan de frågor som samtidskonsten ställer, och är upptagna med och det man tror att en tänkt publik vill ha.

Här har vi alla ett ansvar och i synnerhet vi som befinner oss på konstskolor. Vi som arbetar med konsten måste låta den bli tillgänglig och de som beslutar om den måste kunna se att den är viktig, spelar roll och produceras av ytterst kompetenta människor i alla led. Vi måste kunna formulera det som är svårt att tala om på ett sätt så att det kan nå en publik, och att denna publik sedan kan använda den plats för diskussion och reflektion som konst är och kan bidra med.

Konsten i samhället är en plats där det oliktänkande, det som utmanar normen, det som förskjuter det förväntade och omkullkastar vår världsbild behöver finnas. Det är också en plats för det långsamma, eftertänksamma och perifera.

Det undersökningsarbete konstnärer bedriver har många gånger ingen tydlig adress utan rör sig i utkanter av etablerade områden. Detta arbete drivs av en övertygelse om att konst kan göra skillnad. Att den kan verka över tid och att den inte är kvantifierbar på några andra villkor eller efter andra måttstockar än sina egna.

I ett sådant klimat är det än viktigare med platser som konsthögskolor. Det är inte bara en plats som producerar konstnärer. Det är också en plats som producerar kunskap, ifrågasättande och kritiskt tänkande. En konsthögskola är ingen enskild ö, utan ingår i ett system av platser för konst, och om en sådan plats är hotad är en annan det också.

De studenter som går ut Masterprogrammet i Konst i år ställer sig alla frågor om hur världen är konstruerad. Hur en fråga kan vara både högst personlig och samtidigt angå en hel värld. Vilken plats vi har i denna värld, och vilka röster som får plats. Världen är i detta fall både global och lokal. Ett systematiserande och ordnande av denna värld har sysselsatt mänskligheten i årtusenden. Dessa system är fortfarande i gungning och behöver ständigt prövas och ifrågasättas.

Flera av de arbeten som visas i årets vårutställning på Konstfack är upptagna med frågor som har med den personliga erfarenheten att göra och om förhållandet till och upplevelsen av dessa system.

Ett barndomsminne av ytan på en flod aktiveras av en berättelse om ett förlorat typsnitt gömt på en flodbotten, där vattenytan fungerar som en metafor för historien och vad som samlats under den. En resa på en falsk tågbiljett, skapar en parallell berättelse till verklighetens och för konstnären till platser bortom det möjliga. Det knappt förnimbara i bildminnen som är så otydliga att de nästan löses upp eller hur ljudfrekvenser som örat inte förmår att uppfatta beskriver människan som en organism där tiden påverkar funktioner i kroppen.

Motståndets estetik och utmaningen i att göra sig förstådd, så som vi ser det i utbrända bilar, ett av vår samtids starkaste uttryck för det oorganiserade motståndet, eller i hur en gåtfull grupp, som kan vara en politisk sammanslutning eller en religiös sekt organiserar sig, uttalar sig och skriver sin historia. Värdeförflyttningar i material och design ställs mot en omvänd kolonialism, viljan att manifestera en högkultur genom att visa upp sitt inflytande från en annan.

Att leva ett obegränsat liv sett genom en äldre släkting och en feministisk historia berättad i en bokstavlig väv av kopplingar eller en människas möjlighet att delta i samhället på sina egna villkor berättad av en röst i samhällets periferi. Det mätbara och konstruerade. Material och konstruktioner som är konstruerade av människan. Redskap för hur vi uppfattar det millimeterstora, och hur ytterst små ting och företeelser förhåller sig till varandra, via människans förhållande till tid och rumsligheter och sammansättningar av material, till avstånd i universum.

Allt detta är exempel på de system vi skapat oss för att förstå och tolka världen. Världen som en konstruktion och som en plats att leva i.

Thomas Elovsson, lektor i konst