Konstfack Degree Exhibition 2015 / Vårutställning 2015
There is great variety in this year’s graduating class, which reflects the many paths that criss-cross the contemporary arts field, while also showing its precarious flipside.
A common question for all the graduating students is whether the artistic field works as a unifying, evident context for their work. Each artist must look for their own approach within their artistic practice. On the one hand, through independence and autonomy, and on the other, through the strength in context, collaboration and the public realm; through institutions, galleries or independently organised groups. There is a multitude of approaches to choose from. Some will have their work shaped by a clear stance against power contexts, such as the patriarchal order. Others work with the symbolic surface of that power, in order to more subtly shift its meaning. And others will try to find a way to strategically avoid the political, perhaps to make their work reach beyond the clichés. And finally, there are those who will not allow themselves to be sorted into any category at all. Sometimes, we come face to face with the question of visibility, of how the artistic field clarifies the limits of what artistry can be.
Today, with a constant flow of digital images, the question of subversion or tradition is in constant flux. Things that up until recently appeared to be radical are soon incorporated into new power structures. At the same time, pop culture finds its way into our most private and intimate relationships. Faced with this flux, art takes up an ambivalent position; it is marked by a double ability to both live off the public and escape its hold.
The precarious situation of the graduating students is not only reflected in relation to the artistic field. The struggle to find one’s own voice always contains an element of insecurity. Approaching an artistic practice is to find initiatives in the things that are not evident. Through this search, the future artist finds new working methods, what actually constitutes the artistic material – a tool box of strategies, theoretical paths, material knowledge, a feeling for form, social capital and new contexts. Finding your own way and a personal touch makes the artistic practice into a winding road. Each initiative forms part of a greater development and opens up for new opportunities or a sharpening of previous experiences.
It is with great pride that we here at the Department of Fine Art entrust this graduating class, as a collective but at the same time as deeply distinctive individuals, to open up the arts field.
Gunilla Bandolin, Professor of Fine Arts
Det finns en stor variation i årets avgångsklass vilket avspeglar de många vägar som genomkorsar det samtida konstfältet, samtidigt som det säger något om fältets prekära baksida.
En gemensam frågeställning hos avgångstudenterna är huruvida konstfältet fungerar som en sammanhållande, självklar kontext för deras arbeten. I den konstnärliga praktiken söker var och en ett eget förhållningsätt. Å ena sidan genom oberoende och självständighet och å andra sidan genom styrkan i sammanhang, samarbete och det offentliga; genom institutioner, gallerier eller självorganiserade grupper. Här finns en mängd olika förhållningssätt. Vissa låter arbetet formas genom att tydligt ta spjärn emot maktkontexter, så som den patriarkala inordningen. Andra arbetar med makters symboliska yta, för att på ett mer subtilt sätt förskjuta maktens mening. Åter andra försöker hitta sätt att strategiskt undvika det politiska, kanske för att arbetet skall nå bortom klichéer. Till sist finns det de som inte låter sig inordnas överhuvudtaget. Ibland ställs vi inför frågan om synlighet, om hur konstfältet tydliggör gränserna för vad ett konstnärskap kan vara.
Idag, med det ständiga digitala bildflödet, sätts frågan om subversion eller tradition i ständig rörelse. Det som nyligen syntes radikalt inlemmas snart i nya maktstrukturer. Samtidigt hittar popkulturen fram till våra mest privata och intima relationer. Inför detta flux intar konsten en ambivalent position, den utmärks av en dubbel förmåga att både leva på och vrida sig ur det allmännas grepp.
Avgångsstudenternas prekära situation avspeglas inte bara i förhållandet till konstfältet. Strävan att hitta en egen röst innehåller alltid ett mått av osäkerhet. Att närma sig en konstnärlig praktik är att hitta initiativ i det som inte är självklart. I sökandet hittar den blivande konstnären nya metoder att arbeta, vad som faktiskt är det konstnärliga materialet, en verktygslåda av strategier, teoretiska linjer, materialkännedom, formkänsla, socialt kapital och nya kontexter. Att hitta sin egen väg och en personlig prägel gör den konstnärliga praktiken slingrande. Varje initiativ utgör en del av en större utveckling och leder till öppningar till nya möjligheter eller skärpning av tidigare erfarenheter.
Det är med stolthet vi på institutionen för konst överlämnar åt denna avgångsklass att både som kollektiv och med sina djupt individuella tilltal öppna upp konstens fält.
Gunilla Bandolin, professor i konst
