The right to the city is about much more than just the possibility to transport you through the city and to use its resources; it is about the right to change, to be part of the city we live in.
But who really has the right and possibility to participate and be part of what we build and how we use our cities? Can mobile and temporary architecture change the rules on how we form and develop our future cities and contribute to a more playful and diverse city?
Rätten till staden handlar om mycket mer än bara möjligheten att transportera sig själv och använda sig av stadens resurser, det handlar om rätten att få vara med och förändra, att vara del av staden vi lever i.
Men vem har egentligen rätt och möjlighet att vara med och bestämma och påverka vad vi bygger och hur vi använder våra städer? Kan mobil och tillfällig arkitektur förändra reglerna kring hur vi formar och utvecklar våra städer i framtiden och bidra till en mer lekfull och mångsidig stad?