Min konst är ett sätt för mig att uttrycka känslan av att konstant bli förbisedd – ett sätt att vara storartad och inte bakom kulisserna. Varje skulptur representerar min process att försöka komma in i de glamorösa kretsarna i en balansgång mellan att kamouflera och anpassa mig själv. Genom att jobba med en estetik jag anser ses som billig eller smaklös så som 80-talets glamour, eller drömmen om pengar i överflöd blir det en metafor för hur jag själv blivit behandlad. Jag vill dekonstruera det klassiska för att forma om det till något nytt och annorlunda och visa upp mina nya pärlor.

Det är mitt sätt att ta tillbaka något av det viktigaste som håller oss samman – vår kultur. Att ta del av en kultur som är min, men som inte vill inkludera mig i skapandet av den. Få dem att se att jag nu har givits ett högre värde av samhället. Jag lämnar nu Konstfack med ett värde som är lika falskt som mina nya pärlor.