Konstfack Degree Exhibition 2015 / Vårutställning 2015
It all started with a sentence.
“Sex Laskar i en Laskask.” [Swedish tongue-twister]
Then I wondered:
“Did I say it wrong?”
After that came questions:
“What is so good about being right?”
“What is right and what is wrong, and how do we define what is right?”
“Why does it feel like everything has to be assessed, mirrored in something that is subordinate?”
“Why does it feel like that which is subordinate is wrong, or worse?”
“Can we instead be allowed to do something else; is that possible?”
The work is like a game of Chinese whispers; step by step the story is built up by more people than just myself.
I am the director in control, but I stand to one side.
I delegate, give up control and trust others.
The story changes over time; the result does not matter.
Nothing is assessed; we are allowed to be human.
And I carry with me the laughter that I meet along the way.
The work questions norms and I look for effortless imagination.
Det började med en mening.
– Sex Laskar i en Laskask.
Sen kom en fundering.
– Sa jag fel?
Efter det kom frågor.
– Vad är det som är så bra med rätt?
– Vad är fel och med vilken måttstock mäts vad som är rätt?
– Varför känns det som att allt måste värderas, speglas i något underordnat?
– Varför känns det som att det underordnade är fel, eller något sämre?
– Kan fel istället bara få vara något annat, går det?
Arbetet är som viskleken, steg för steg byggs berättelsen upp av fler än bara mig.
Jag är regissören som styr, men som ställer mig bredvid.
Jag lämnar ifrån mig, släpper kontrollen och litar på andra.
Berättelsen förändras över tid, resultatet spelar ingen roll.
Ingenting värderas, vi tillåts vara människor.
Och skratten jag möter på vägen bär jag med mig.
Arbetet ifrågasätter normer och jag söker efter prestationslös fantasi.
