Konstfack Degree Exhibition 2015 / Vårutställning 2015
Sound Installation
Recorded audio composition (loop), projection, electret microphone, speakers (with frequency response 60 – 50 000 Hz), micro computer running graphical spectrum analysis program in real time.
I Can no Longer Hear the Crickets is an audio composition that fluctuates at the threshold of what is hearable in the upper end of the frequency spectrum. Since the ultrasonic threshold is not fixed at the nominal 20 000 Hz, but varies with age and other individual factors, this limit, and consequently what is silence and sound conversely, will vary with the listener.
The work is presented as an acoustic space and consists of different frequencies or air vibrations unfolding and changing over time. Some vibrations will be perceivable as sound to all hearing visitors, others just to some, and still others to no ordinary human beings at all. There is not one auditive space common to all ears, but a multiplicity of different ones. I choose to call this limit-phenomenon heteroauditive, i.e., what is not perceived by one is perceived potentially by another; a hearing otherwise-than-I. An electronic “ear” — in the shape of a microphone — picks up all of these frequencies in the room and translates both heard and unheard sound into visual representations projected onto the wall as moving shapes in a spectrograph.
Presbyacusis is the medical term for age related hearing loss dominated in the upper end of the sonic spectrum and the cause behind the phenomenon of crickets turning silent for some people. Zarah Leander sings about this no longer audible singing in Jules Sylvains Sång om Syrsor (Song about the Crickets), and from which I borrow this title. What is silence for one person could be noise for another and vice versa. This work is an attempt to listen to what one cannot hear as much as what one can. That silence is of a kind that goes from being the limit of my private hearing, in an acute perceiving of my own perception, to becoming an opening onto other possible perceptions other than my own.
”Jag kan inte längre höra syrsor, det är trist men det är en överkomlig brist syrsans sång är inte någon oersättlig sång men ändå jag minns en gång […]
Det var då det fanns en värld, den var inte mycket värd men den var vårt hem och syrsor sjöng om kvällen […]
Nu har solen blivit skymd i Aniaras isblå rymd och vi tvivlar på att goda gudar finns men jag minns en gång, syrsor sjöng sin sång för den som hade öra till att höra.” *
* Sång om Syrsor. Lyrics: Gösta Rybrant, 1962.
Ljudinstallation
Inspelad ljudkomposition (i loop), projektion, elektretmikrofon, högtalare (med frekvensomfång 60-50 000 Hz), dator som kör spektrografisk analys i realtid.
Jag kan inte längre höra syrsor är en ljudkomposition som fluktuerar på tröskeln till det hörbara i den övre delen av frekvensspektrumet. Men eftersom gränsen för ultraljud inte är fixerad vid den nominella 20 000 Hz, utan skiljer sig med ålder och andra individuella faktorer, varierar denna tröskel, och följaktligen vad som är tystnad och ljud med lyssnaren.
Verket redovisas som en akustisk rumslighet och består av olika frekvenser eller luftvibrationer som utvecklas och varierar över tid. Vissa vibrationer uppfattas som ljud av alla hörande besökare, andra bara av vissa, och ytterligare andra av inga ordinära människor alls. Det finns inte ett auditivt rum gemensamt för alla öron, men en mångfald olika. Jag väljer att kalla detta gränsfenomen heteroauditivt, dvs. vad som inte uppfattas av mig uppfattas potentiellt av en annan; en hörande-annorlunda än jag. Ett elektroniskt “öra” – i form av en mikrofon – plockar upp alla dessa frekvenser i rummet och översätter både hörda och ohörda ljud till visuella representationer som projiceras på väggen i skepnad av grafiska gestalter i ett spektrogram.
Presbyacusis är den medicinska termen för åldersrelaterad hörselnedsättning i den övre änden av ljudspektrat och är orsaken bakom fenomenet att syrsor tystnar för vissa människor. Zarah Leander sjunger om denna inte längre hörbara sång i Jules Sylvains Sång om syrsor, och från vilken jag lånar verkets titel. Men vad som är tystnad för en person kan vara buller för en annan och vice versa. Detta arbete är ett försök att lyssna på vad man inte kan höra i lika hög grad som det man kan. Det är en tystnad av ett slag som börjar i att vara gränsen för min privata hörsel, i en akut förnimmande av mitt eget förnimmandes begränsning, men sedan transformeras till en öppning mot andra möjliga förnimmelser än mina egna.
”Jag kan inte längre höra syrsor, det är trist men det är en överkomlig brist syrsans sång är inte någon oersättlig sång men ändå jag minns en gång […]
Det var då det fanns en värld, den var inte mycket värd men den var vårt hem och syrsor sjöng om kvällen […]
Nu har solen blivit skymd i Aniaras isblå rymd och vi tvivlar på att goda gudar finns men jag minns en gång, syrsor sjöng sin sång för den som hade öra till att höra.” *
* Sång om Syrsor. Text: Gösta Rybrant, 1962.
